I april lämnade sex statliga myndigheter en gemensam strategi till regeringen om hur vi bör arbeta för att nå målet om fossilfrihet inom transportsektorn. Energimyndigheten, Boverket, Naturvårdsverket, Trafikanalys, Trafikverket och Transportstyrelsen. Alla tunga statliga myndigheter. Strategin har inte rönt så stort intresse trotts att den är mycket intressant.

Strategin är intressant av två skäl:

För det först för att det är en gemensam rapport som pekar på en samsyn mellan myndigheterna. För det andra att den faktiskt innehåller konkreta förslag på mål och styrmedel vilket ofta är en bristvara när det kommer till att ta tag i klimatproblematiken. Bland annat ger de ett skarpt förslag till mål för biltrafiken i våra städer.

Rapporten har till syfte att bidra till målet om minst 70 procents minskning av växthusgasutsläppen från transport­sektorn till 2030 samt målet om klimatneutralitet senast 2045. Det är samma mål som i den nya klimatlagen vilken antogs den 15 juni 2017 av riksdagen.

Myndigheterna konstaterar att omställningen till fossilfrihet behöver stå på tre ben – ett mer transporteffektivt samhälle, energieffektiva och fossilfria fordon och farkoster samt högre andel förnybara drivmedel (s. 1). Inte så kontroversiellt men korrekt. Energieffektivitet och bränsle är teknik och hårda styrmedel. Med ett transporteffektivt samhälle menar myndigheterna ett samhälle där trafikarbetet (antalet kilometer som totalt tillryggaläggs) med energiintensiva trafikslag som personbil, lastbil och flyg minskar. (s. 6) Det transporteffektiva samhället pekar de ut har störst möjlighet att ha potentialen i urbana områden:

Dessa tre områden [ben] kommer dock att ges olika stort fokus i staden respektive på landsbygden. Åtgärder för ett transporteffektivt samhälle har särskilt stor potential i urbana miljöer där förutsättningar är goda för överflyttning mellan trafikslag och där bebyggelseplanering kan bidra till minskad efterfrågan på bil­resor. På landsbygden kommer större vikt att behöva läggas vid energieffektiva fordon och förnybara drivmedel (s.5).

I den pallett av åtgärder som finns i rapporten (se bilagan på s. 51 för en översikt) tar man gemensamt fram ett förslag på stadstrafikmål som behövs för att få ihop ekvationen fossilfrihet:

”En ökad andel persontransporter ska ske med gång, cykel och kollektivtrafik i städer/tätorter samtidigt som tillgängligheten för dessa trafikslag prioriteras så att den totala biltrafiken minskar i staden/tätorten” (s. 14).

Här har vi alltså sex tunga myndigheter (tillsammans med alla våra länsstyrelser) som lägger fast en tydlig målbild för städerna. Biltrafiken ska minska. (För den som vill kan det kallas medel för att nå målet fossilfrihet). Målbilden rimmar med vårt mål i Stockholm vilket gör mig glad för om det är något som ställer till det i klimatarbetet så är det svajiga och oprecisa beskrivningar av vad som behöver göras inom transportsektorn. Oftast orsakad av att man helst inte vill göra något alls då det är att kränka folks rätt att välja fel transportslag.

Nåväl. Strategisk plan för omställning av transportsektorn till fossilfrihet (ER 2017:07) är ett intressant dokument som förtjänar att lyftas fram.

Läs strategin här.

Läs regeringens pressmeddelande här.

Propositionen till klimatlagen kan läsas här.

Som parentes: Det finns ett annat stycke i strategin som förtjänar ljus: ”Trafikverket bedömer att nuvarande vägkapacitet är i stort sett tillräcklig, och föreslår därför att man bör vara restrik­tiv med större investeringar i väginfrastruktur för ökad kapacitet.” (s. 11).